Zombies och jag

Jag gillar skräckböcker, det har jag nog alltid gjort. (Trots att jag ofta blir alltför mörkrädd sedan.) När jag var yngre var det Stephen King som skrämde mig och nu kan jag rekommendera hans son Joe Hill (ja, pesudonymen är taget efter den svensk-amerikanske arbetsledaren Joe Hill, som han faktiskt är döpt efter). Jag har bara läst en roman och en novellsamling men han håller hans fars mått kan jag lova. Testa om ni gillar skräckgenren och om ni läst farsan förstås.

Zombies

Det har varit några år här med vampyrer som den stora skräcken (eller kärleken) men nu är det ju zombies som är det stora och här är jag kluven. Jag är skiträdd för zombies, men försöker lära mig att gilla genren. Jag har ju läst Stolthet, fördom och zombies, en intressant tolkning på Jane Austens stora klassiska kärlekshistoria och sett TV-serien The Walking Dead och andra zombiefilmer. Men nu börjar det lossna och då framför allt med Carrie Ryans trilogi om ett framtida USA där infektionen har tagit över och de få friska människorna som finns kvar lever i små samhällen, instängda, inlåsta för att överleva. Jag har precis nyss läst del två som bara finns på engelska än så länge: The Dead-Tossed Waves och till min lycka förklarade den mycket av frågorna som jag hade sedan bok ett: De vassa tändernas skog. Nu återstår del tre The Dark and Hollow Places som jag ser mycket fram emot att läsa, för här har jag redan fått reda på en del om del tres huvudperson och jag ser fram emot att se hur det går för Gabry från bok två och de andra. En intressant aspekt är att de funderar över vad en zombie egentligen är och hur mycket som finns kvar av människan som zombien en gång var. Men eftersom jag har mycket annats spännande på G, får tredje boken vänta lite, även på grund av att jag vill suga på karamellen lite, som uttrycket säger...